Alfons Åberg

Vi har varit på teater och sett "Hur långt når Alfons", en pjäs där Alfons filosoferar kring människans gränser. Var tar man slut? Kroppen är väl bara ett skal med namn på, man kanske även finns i spottloskan som man spottat på gatan och i luften som man andas ut?
Inför teatern läste vi boken vid ett flertal tillfällen. Barnen hade lite svårt att förstå den då den är lite abstrakt.
"Hur långt når Alfons" var en mycket uppskattad föreställning både av oss pedagoger och barn, efter föreställning återvände vi till förskolan där barnen återupplevde sina tankar och erfarenheter från den på olika sätt. Det är häftigt att se hur barnen förmedlar sin försåelse för det de sett och upplevt. Det blir tydligt att en föreställning med ett djupt och filosofiskt innehåll kan bli förståeligt när den presenteras på ett sätt där flera olika sinnen stimuleras.
Efter teatern har vi läst boken igen och barnen visar nu en helt annan förståelse för den, dessutom berättar de gärna något från föreställningens alla utvikningar som förekom.

"Leken är viktig för barns utveckling och lärande. Ett medvetet bruk av leken för att främja varje barns utveckling och lärande ska prägla verksamheten i förskolan." (Lpfö 98/10 s.6)

Samma dag när vi återvände till föskolan efter att ha sett föreställningen började några barn genast att vira in ateljén med garn, precis som Alfons inledde pjäsen med. De virade även in varandra och sig själva, precis som Alfons gjorde med sin pappa.

"Barnet kan i den skapande och gestaltande leken få möjligheter att uttrycka och bearbeta upplevelser, känslor och erfarenheter." (Lpfö 98/10 s.6)

 


Denna lek fortsatte under flera dagar. Fler och fler anslöt, även barn som inte varit med på teatern. Vi tyckte att det var kul att teatern gett så mycket inspiration till skapande i ateljén, men vi kände att utmaningen nu var att ta detta ett steg längre. Hur skulle vi fånga detta intresse och skapa ett sammanhang med annat vi gör på förskolan?
Vi funderade kring om även detta intresse för garn skulle kunna föras in i det gruppstärkande arbetet.

- Jag är bra på att bygga kojor!

- Jag är bra på gymnastik.

- Jag är bra på att klippa ut bilder!

- Jag är bra på att bygga lego!

Vi kom på en lek där garnnystanet kastades runt bland barn och pedagoger. Den som hade nystanet skulle säga något som den var bra på, sedan skulle nystanet skickas vidare. När man tog emot nystanet skulle den först viras ett varv runt magen vilket medförde att vi slutligen skapat ett fantastiskt spindelnät, nu skulle vi ta oss loss från detta utan att krypa under eller kliva över.

Genom denna lek fick vi alla öva på att säga något som vi var bra på vilket inte var helt lätt den första gången. Efter att ha övat på detta några gånger kan barnen nu sätta ord på det de är bra. I gruppen har barnen blivit duktiga på att bekrfäfta och berömma varandra vilket är en enorm framgång, att vi nu även arbetar med att alla ska kunna sätta ord på det är bra på kommer att höja deras självkänsla ännu mer.